En hemsida är beroende av en webbserver för att fungera. Det kan låta mer avancerat än vad det faktiskt behöver vara. Vi hittar enklare webbservrar i de flesta uppkopplade apparaterna i ditt hushåll. Många smarta enheter har ett webbaserat gränssnitt som du kan använda för att göra inställningar, t.ex. för att koppla din stereo till ditt hemmanätverk. En dator eller server som tillhandahåller en eller flera tjänster i ett nätverk, t.ex. en webbtjänst/webbservice kallas för en host, en så kallat värddator. Det är alltså värddatorn som kör ett program, en service, som gör det möjligt att visa HTML-koden som en hemsida.
När du surfar på internet anger du oftast en alfanumerisk adress i webbläsarens adressfältet, detta kallas för en URL (Uniform Resource Locator). Precis som namnet antyder har URL:en syfte att lokalisera en viss resurs som finns tillgänglig på internet eller lokalt på det nätverk där din dator är ansluten. Kärt barn har många namn sägs det, du kanske är mer bekant med ord som webbadress, hemsideadress eller bara hemsida. Så varför krångla till det med ett ord som resurs? – Det är inte bara hemsidor som kan nås via enURL, det finns många fler tjänster som kan kommunicera via internet med hjälp av olika protokoll. Du är troligen mest bekant med protokollen HTTP, HTTPS, FTP och FILE. Vi fördjupar oss inte i alla olika protokoll i den här artikeln utan stannar vid att nämna att protokoll användas för att tala om på vilket sätt vi vill kommunicera, vi kanske kan jämföra det med ett talspråk. Protokollet kan också användas för att tala om vilket program som kan vara lämpligt för att använda tjänsten som URL:en pekar på.
Adressen till den här hemsidan är https://attentat.se, URL:en börjar alltså med vilket protokoll som används, HTTPS, där efter följer domännamnet ”attentat” tätt följt av toppdomänen ”.se”. Generellt kallar vi domän + toppdomän kort och gott för domän och med domän syftar vi till vilken dator vi vill anropa. Varje domän är helt unik, två hemsidor kan inte dela på samma domännamn på internet och det finns med andra ord en begränsning för hur många hemsidor med logiska namn som det kan finnas, bland annat därför skapas det nya toppdomäner för att öka utbudet – det kan vara en god investering att köpa ett bra domännamn även om det inom överskådlig tid inte kommer att ta slut på bokstavskombinationer, särskilt med tanke på att det faktiskt är förvånansvärt billigt att äga ett domännamn. Men, det är faktiskt inte riktigt sant att domänen pekar på den dator/server som hemsidan eller resursen finns på. Alla uppkopplade enheter har en IP-adress, IP version 4 (som än så länge är den allra vanligaste versionen) är en binär trettiotvåbitars serie, som vi förenklar genom att räkna om den till 4 byte fördelat på fyra sektioner, t.ex. 192.168.0.1. Så hur kommer rätt hemsida upp när vi skriver in domännamnet istället för IP-adressen? På internet finns det ett flertal så kallade DNS-servrar, Domain Name System. Dessa servrar arbetar som en slags bibliotekarier som har ordning och reda på vilka domännamn som är kopplade till vilka IP-adresser och där med vilka servrar som hör i ihop med vilken adress. Utan DNS-servrar skulle vi alltså behöva komma ihåg alla IP-adresser till de hemsidor vi vill besöka.